Emelie Cajsdotter Naturmedicin

Emelie Cajsdotter Naturmedicin

Höfadder 


Sedan 1997 drivs Friskeröd gård utifrån en önskan om att skapa en fristad för individer av alla arter, som av olika anledningar inte har kunnat anpassa sig till system baserade på underordning. Det kan vara djur som anses vara svårhanterliga, eller individer som blivit traumatiserade av tidigare upplevelser. Det kan också handla om fysiska skador, som man inte haft tid eller möjlighet att läka ut.



Det började med den folkilskna ponnyn Pyret. Vi möttes på en ridskola i Göteborg när hon var fem, och jag var elva år gammal. Det här var en stor ridskola, som på den tiden drevs på ett nästan maskinellt sätt. Hästarna slets ut och bröts ner på löpande band.

Men inte Pyret. Hon var rasande och kämpade för att bevara sin integritet. Hennes styrka både skrämde och fascinerade mig. Vid ett tillfälle stod jag utanför hennes spilta. Jag vågade inte gå in, då jag visste att hon både bet och sparkade människor. Ibland släppte hon inte ens ut dem ur spiltan igen. Så vi stod bara där, och såg på varandra. Jag har ingen aning om hur det gick till. Men plötsligt var det som om den osynliga skiljevägg, som definierade oss i förhållande till varandra, var borttagen. Jag kunde  uppleva hela hennes verklighet inifrån - och hon gjorde likadant. Det var oerhört skrämmande. Det fanns inga fasta punkter att förhålla sig till.

Allt rasade. Jag har ingen aning om hur länge det här pågick. Tiden fanns inte på den här platsen. Och efteråt var det ingenting som var sig likt. Den dubbla svängdörr som öppnats, gick inte att stänga igen. När som helst, och utan förvarning, kunde det hända igen. Jaget, det definierbara, innefattade inte längre enbart mig själv. Det här var inte samma sak som en projicering.  Jag trodde inte att jag var Pyret. Vi kunde fortfarande urskilja varandra - men vi delade varandras upplevelser, fullt ut. Kanske behövs det inga förklaringar, eller översättningar, om det är empati som utgör bryggan emellan. Därmed upphör isoleringen. Orden är de beskrivningar vi behöver för att kunna nå varandra, så länge det finns ett avstånd.

 



Efter ett antal år på ridskolan blev Pyret svårt sjuk. Hon utvecklade en lungsjukdom som kallas för kvickdrag, eller kroniskt lungemfysem (KOL på människor). Då det inte finns någon bot för den här sjukdomen, planerade man att avliva henne. Hon var vid det tillfället åtta år gammal. Jag var helt förstörd. Ända sedan dagen vi möttes hade jag varit hennes skötare, vilket inte var någon enkel uppgift. Hon bet, sparkade och prövade mitt tålamod lika mycket som hon gjorde med alla andra. Men jag kunde inte ge upp. Min mormor insåg allvaret i situationen och bestämde sig för att köpa loss Pyret. Med hennes hjälp kunde vi sedan lämna ridskolan och Pyret fick flytta till en lösdrift på landet. Jag var överlycklig och tänkte att allt skulle ordna sig. Men riktigt så enkelt var det inte.
Pyrets väg handlade inte primärt om att bli frisk, utan om att bli fri. Jag styrdes av rädsla att förlora henne - hon motiverades enbart av kärleken till livet självt. För att kunna följa henne på den här vägen, måste jag släppa taget. Inte bara om rädslan, utan om allting.
Hela min identitet, allt det jag hittills tyckt och tänkt, och allt jag trodde mig veta. Ibland tänker jag att vi människor omger oss med domesticerade djur för att vi behöver deras villkorslösa kärlek. Vi har ett så stort behov av att bli sedda och bekräftade. Men för att det skall kunna ske måste vi också vara beredda att se oss själva, utan illusioner och bortförklaringar. Det kräver en djup och ärlig självrannsakan. Djuren runt omkring oss måste ges utrymme att kunna vara sig själva fullt ut, både på ett personligt plan och vad det gäller att tillgodose artens naturliga behov. Annars kan det aldrig bli något genuint, likvärdigt möte. Vi har så många metoder för att få djur att lyssna, lyda och följa oss. Men allt för sällan sker motsatsen. 

 


”If you have come here to help me you are wasting your time.
But if you have come because your liberation is bound up with mine, then let us work together"

Lilla Watson

 

 



Pyret tänkte inte kompromissa. Om jag ville gå henne till mötes, var det helt och hållet upp till mig. Hennes läkeprocess hade bara börjat. När den yttre stressen minskade, blossade alla symtom upp. Andningen och hostan förvärrades markant. Hennes vitalkraft hade höjts, utrymmet hade ökat, och allt som tidigare varit undertryckt steg upp till ytan. Det var en lång och vindlande väg, men till slut förde den oss till den plats där vi nu befinner oss. Till en början svarade hon inte på några som helst behandlingar, varken konventionella eller alternativa. Det här var inte ett avgränsat problem, som kunde tas bort eller fixas till. Arbetet måste fortsätta där det påbörjats.

I upplösningen av egot och den enskilda identiteten. Mot jagets utvidgning till att i slutänden innefatta allting. Och mot individens längtan efter att våga leva fullt ut. I den här processen blev det också tydligt att alla former av underordning och hierarkiska strukturer, som vi människor så ofta utgår ifrån, skulle utgöra en omöjlig begränsning. Om allting är ett, kan det inte finnas några sådana åtskillnader. Och ingen empatisk kommunikation vore möjlig, om det förelåg någon form av värdeskillnad. En av mina främsta lärare, Marion Rosen, förklarade en gång att man aldrig kan läka någon annan. Det enda man kan göra är att skapa ett utrymme, där den andre ges möjlighet att läka sig själv. Detta utgör grunden för hela vår verksamhet.
Pyret visade väg, och med tiden blev det också möjligt att upplåta utrymme för fler individer av olika arter att genomgå liknande läkeprocesser. Målet är inte, och har aldrig varit, att återanpassa, sälja vidare eller omplacera något av de djur som kommer hit. Av den anledningen tar vi också enbart emot djur som inte har någon möjlighet att tillfriskna, eller rehabiliteras där de befinner sig. Så gott som samtliga djur här på gården skulle ha avlivats, om de inte getts möjligheten att komma hit. För en stor del av dessa djur grundar sig deras tidigare problematik i att de inte har kunnat ge avkall på sina naturliga instinkter, för att anpassa sig efter människans behov. Många av dem har en historia av misshandel och vanvård. För andra har det som anses som normal träning och hantering lett till oerhörda trauman. Ur behandlings- synpunkt måste man då fråga sig om det är individen som är obalanserad, eller om det rör sig om ett systemfel? Och om det i någon mån handlar om systemfel, då finns det också en uppenbar konflikt mellan tillfrisknande och återanpassning.

 



Pyret tillfrisknade med tiden ifrån sitt kroniska lungemfysem, mot alla odds. Hon ägnade sedan resten av sitt liv åt att befria sig ifrån allt det, som tidigare bundit hennes identitet. När hon till slut lämnade sin kropp, vid trettiofem års ålder, var hon fullkomligt fri. Hon låg ner i en av de allra största beteshagarna, sent på hösten. Hennes röda färg smälte samman med gräset och de fallande löven. Under tiden som ridskolehäst hade hon varit instängd tio månader om året. Det fanns inga hagar och stallet var byggt i direkt anslutning till ridhuset. Hästarna såg knappt något dagsljus, annat än vid uteritter. Men två månader om året släpptes de ut på bete. Pyret gick aldrig att fånga. När hösten kom hände det att hon var ensam kvar i hagen, efter att alla andra hade åkt därifrån. Tills man till slut ringade in henne och tvingade henne att gå på transporten. Hon önskade hela tiden att människorna skulle glömma bort hästarna på hösten, så att de kunde vara kvar i den stora beteshagen året runt. Nu var det höst, precis som då, och hela hennes flock strövade fritt omkring runt henne. Den bestod av lika många hästar - ett sextiotal - som det hade funnits på ridskolan den gången. Pyret var så nöjd. Allt det hon kämpat för i livet, hade hon nu uppnått. Det fanns ingenting kvar att göra. Hennes dröm hade gått i uppfyllelse. Jag hade hela tiden trott att det var min vision, och mitt dåliga samvete över alla de som lämnats kvar.
Men det var Pyret - denna envisa, rasande lilla häst - som hade gjort allt detta möjligt. För det förstår väl vem som helst, att man inte kan rädda alla? Det får vi ofta höra. Det kan man naturligtvis inte.. Men man kan ändå göra mycket; för väldigt, väldigt många. När Pyret släppte taget, i sitt allra sista andetag, blev hon ett med alltet. Det var som om alla historier löstes upp. Som tusentals små flagor av livskraft, som gick över i var och en av oss, som fanns runt henne. Och på så vis lever hennes dröm vidare, oförminskad. 

 

 

 

En grundförutsättning för att kunna skapa utrymme för den här sortens själsliga läkning är att det inte finns något vinstsyfte. Det kan inte finnas några som helst mål. Alla idéer om personlig vinning, skulle direkt motverka en tillitsbaserad samexistens. Allt arbete med djuren på gården sker ideellt. Utgifterna täcks främst genom det arbete som sker utanför gården; samtal med djur, träning av hästar och andra djur enligt icke-hierarkiska principer, samt alternativa behandlingar. En stor del av arbetet involverar behandlingar av djur som lider av posttraumatisk stress, eller andra beteenderelaterade symtom. Vi ser inte oss själva som ägare till något av dessa djur. Vi förvaltar platsen, marken där djuren betar, och ansvarar för deras välmående. Men vi förväntar oss ingenting i gengäld. Ingenting av detta görs i något annat syfte än att det är möjligt.

Många människor har under årens lopp undrat om det finns möjligheter att hjälpa till på något sätt. Till en början var vi tveksamma till det, inte minst med tanke på de enskilda individernas behov av integritet. Gårdens ekonomi har hittills baserat sig på en idé om fullständig tillit, vilket har fungerat på ett fascinerande och ofta oväntat sätt. Samtidigt känns det relevant att kunna involvera fler människor i denna idé, och därför
har vi utformat ett system med så kallade hö-faddrar. Hö-faddrarna har funnits sedan år 2013. 

Vi är oerhört tacksamma för alla dessa fantastiska insatser!

En hö-fadder bidrar med en mindre summa pengar varje månad, och stöttar på så vis verksamheten och dess grundidé som helhet. Man faddrar alltså inte en enskild individ. Detta känns viktigt, dels för att undvika onödig exponering och därmed skydda den enskilda individens integritet. Men det är också viktigt att poängtera att verksamheten på Friskeröd framförallt handlar om att utveckla en icke-hierarkisk samexistens mellan olika arter och individer, samt mellan människan och den omgivande naturen. Som höfadder får man varje månad ett utskick där man i detalj får följa det fördjupade arbetet med djuren på gården. Varje utskick är mellan 10-15 sidor långt, med bilder. En extra betesbilaga och en julhälsning skickas också ut varje år. Som ny fadder får man tre utskick per månad tills man är ikapp dags dato, så man missar inga tidigare utskick. På grund av hög arbetsbörda har vi begränsade möjligheter att följa upp telefon- och mail-kontakter. Vi har heller ingen möjlighet att ta emot besökare, enskilda eller i grupp så som öppet hus eller liknande, med tanken på djurens bakgrund och behov. Däremot vore det inte omöjligt att på sikt kunna ta emot besökare vid betessläpp, betesflyttar, eller hemgång ifrån beten. Verksamheten är hela tiden under utveckling och behovet av hjälp, samt möjligheten att involvera änniskor utifrån, förändras allt eftersom. Som hö-fadder hålls man informerad om detta. 

 

Sammanlagt lever drygt ett 160-tal djur på gården; hästar, kor, grisar, får, getter, ankor, höns, katter och hundar. Hästarna utgör den största gruppen, då vi sedan år 2016 har tillstånd av länsstyrelsen att hålla upp till 65 hästar.

 

 

 

 

 

Ankor och höns är de djurslag som är näst störst till antalet. Höräkningen är utan tvekan verksamhetens största utgift, då samtliga betande djur går på lösdrift och har fri tillgång till stråfoder. Men genom att man sponsrar denna utgift frigörs också resurser till andra nödvändiga investeringar, så som byggande och upprätthållande av ligghallar, grusade foderplatser, staket med mera.

 Det bidrar också till att frigöra tid. Tid som kan spenderas tillsammans med de djur som lever här. Både i praktiska övningar och fördjupad rehabilitering. Men också vad det gäller samtal. Tid att lyssna - och att vänta - så att nya idéer och insikter kan träda fram.


”There is a voice that doesn’t use words. Listen.”

  Rumi




Vi lever i en tid där man till stor del värdesätter prestation, resultat, framgång och utveckling. Men man hör sällan djur, växter och andra livsformer tala om dessa saker. Deras längtan tycks uteslutande handla om att uppnå en högre grad av närvaro. Många djur talar om vikten av att bidra till att förändra människans medvetande. Vi är en ung art, som fortfarande söker efter vår plats i ett större sammanhang. 
Av andra arter beskrivs vi ofta som separata, eller till och med isolerade. Det är som om vi omgärdas av en glömska, som ett tomrum. I detta vakuum uppstår en självcentrering. Det är som om vi ännu inte har bestämt oss. Är vi singulära varelser, som överlever genom inbördes konkurrens? Eller vågar vi ta steget, ut i det okända, och överlämna oss till något större? Vi tycks vara den enda art, som medvetet kan välja ett destruktivt beteende i förhållande till helheten. Vi behöver all hjälp vi kan få. Både vad det gäller vår egen och andra arters överlevnad. Men också för att minska det lidande som skapas i kölvattnet av girighet, personlig vinning, och våra till synes omättliga behov av bekräftelse. En motkraft till allt detta är utvecklandet av vår empatiska förmåga. Något som kräver enträgen och långsiktig övning. Ett sätt att bidra till inspiration kring detta, är de historier som djuren delar med sig av i höfadderutskicken. En hö-fadder bidrar på så vis inte bara med en rent konkret hjälp, utan också genom sin förmåga att lyssna. Vi ville inte sätta upp några ekonomiska riktlinjer, för att förtydliga idén om frivillighet. Men vi insåg också att det kan vara bra att ha något att utgå ifrån. Därför är grundidén att en höfadder bidrar med 100 kr i månaden, mer eller mindre beroende på vad man själv upplever som rimligt i sammanhanget. Man kan välja att betala månadsvis, årsvis eller när som helst, som passar bäst för en själv.

Alla gåvor sätts in på bankgironummer 431-3284 Emelie Cajsdotter Naturmedicin. Insatta pengar går oavkortat till höbonden och bokförs som gåva. Därför är det viktigt att betalningen märks ”höfadder”. I den mån det finns utrymme för att täcka andra utgifter kan det också innefatta halm, stödfoder som exempelvis lucern och höpellets, veterinära kostnader, utrustning, hästtäcken, eller nödvändiga reparationer. I mån av vad man själv besitter för resurser kan en höfadder också bidra med konkret hjälp.

 Du registrerar dig som höfadder genom att maila dina kontaktuppgifter till: ecajsdotter@yahoo.com


 


Frihet och naturliga betingelser


Hästflocken består för närvarande av 65 individer. På vinterhalvåret är de uppdelade på två flockar, som är ungefär lika stora. Detta för att marken inte håller för att härbärgera samtliga individer i samma hage under tjällossning och andra blötare perioder. Vinterhagarna är fem, respektive sju hektar stora. Varje hage har minst fem matplatser på grusade, hårdgjorda ytor, samt sex ligghallar med permanenta ströbäddar. Den ena gruppen delar vinterhage med fyra stycken kor, och den andra med får och getter. Samtliga betande djur har fri tillgång till hö/hösilage. De individer som har särskilda behov av olika slag, utfodras separat med diverse tillskottsfoder.

 

Under sommarsäsongen har hästarna tillgång till ytterligare drygt 100 hektar arrenderad betesmark, uppdelat på hagar som är 3-25 hektar stora. Beroende på betestillväxt och individuella behov omgrupperas då flockarna. Betesplaneringen hanteras av en ansvarig häst, för tillfället är det stoet Celeste som innehar den uppgiften.

Hästarna flyttas mellan beteshagarna genom att de rids eller leds, då många av dem har djupa trauman förknippade med transportering.
De hästar som kommit hit, har gjort det för att de av olika anledningar inte har haft någon annanstans att ta vägen. De allra flesta skulle ha varit avlivade. Vi har alltså inte valt ut hästar av en viss ras, ålder eller typ. I skrivande stund varierar åldern till allt emellan två och trettioett år, och mankhöjden till allt ifrån 81 till drygt 180 cm. Genom den unika möjligheten att studera dessa flockar på nära håll, lär vi oss oerhört
mycket. Inte bara om hästars beteende och förmåga att samexistera,     
utan också om oss själva som människor. En av de mest grundläggande iakttagelserna i detta sammanhang har varit att hästar (och andra flockdjur) inte tycks relatera till en bestämd ledare, eller ens en rangordning i den bemärkelse vi ofta utgår ifrån.

 Istället beskriver de en helt annan struktur, där flockens uppbyggnad grundar sig på att samtliga individer använder maximal kapacitet, vid rätt tidpunkt. Ett sådant system kräver att man lär känna sig själv. Det handlar om att hitta sin egen grundkaraktär, roll och specifika kompetens i förhållande till övriga flockmedlemmar. Att hitta sin plats i ett större samanhang. Det handlar inte om att styra över någon annan.

  Idén om rangordning förutsätter att nummer ett är lite bättre än alla andra - inom alla områden. Nummer två är näst bäst och så vidare, ner till den svagaste individen, vars roll består av att vara någon slags hackkyckling. Begreppet hackkyckling härrör från ett experiment med höns som stängts in på en mycket liten yta med begränsad tillgång till mat. Vid det tillfället drog man slutsatsen att en hierarkisk maktordning, eller "pecking order”, endast uppstår om individen fråntas möjligheten att leva ut sina naturliga instinkter. Det är alltså inget naturligt tillstånd, utan snarare tvärtom. Ändå har vi valt att se en förtryckande hackordning som en självskriven naturlag. Det gör också att vi, i så gott som all hantering av hästar, hundar och andra flockdjur utgår ifrån en idé om maktordning. Vi förutsätter att vi måste vara djurets ledare, för att ett samarbete överhuvudtaget skall vara möjligt. Vi förutsätter också att djuret hela tiden, mer eller mindre, kommer att konkurrera med oss om denna position. Våra metoder baserar sig på en underliggande tanke om personlig vinning. Trots att vi genom modern  forskning vet att flockdjur överlever genom förmågan till samarbete, inte konkurrens.

För många år sedan ställde jag mig frågan, i mitt arbete; är det nödvändigt att använda dominans i hanteringen en djur? Den frågan blev startpunkten på en mycket lång resa, som tog mig flera varv runt jordklotet. Och det fanns ett konkret svar, till stora delar presenterat av de Hashemitiska arabhästarna i Jordanien. Nej, det är inte nödvändigt att använda några dominanta eller manipulativa metoder i mötet med andra arter. Och ja, det finns ett helt sätt att samexistera på. Förklaringen till
denna samexistens måste upplevas. Det är ett tillstånd, ingen teknik. Det kräver tillit, närvaro och att man för ett ögonblick kliver ur den linjära tiden.

I en hästflock relaterar samtliga individer till varandra, en och en, men också samtidigt. Det finns hela tiden en medvetenhet om allas upplevelser, precis som i mötet med Pyret. Det ena utesluter inte det andra. Jaget innefattar inte enbart en själv. Flockens roller handlar till stor del om att medvetandegöra en fara, insikt eller idé. Varje individ ansvarar omedelbart för sin del av bemötandet.Gemensamma beslut uppstår baserat på samtliga flockmedlemmars erfarenhet; inte för att en enskild individ fattar enhälliga beslut. Som människa upplever man ofta motsatsen. Vi erfar en sak i taget, ett samtal åt gången. Motsatta tankar och idéer utesluter varandra, och jaget upplevs avgränsat. I denna ensamhet kämpar vi för vår individuella överlevnad. Vi konkurrerar om resurserna. Och vår förmåga att dela med oss begränsas av rädslan för att visa sårbarhet i en otrygg värld. Vilket i sin tur leder till en rovdrift av naturens tillgångar. Naturen är ändlös i sin generositet. Det finns inga gränser, annat än dem vi skapar själva. Men utan en empatisk förmåga, saknar vi möjligheten att förstå hur vårt agerande påverkar andra. Vi får därmed ingen direkt upplevelse av konsekvensen av vårt handlande. Varför säger inte hästarna, eller andra djur, ifrån? Vi förutsätter att de accepterar vår hantering av dem, om de inte protesterar på ett sätt som vi kan förstå. Men ansvaret och respekten för den andres integritet måste också komma ifrån oss själva.

 

 



Mios principer


En häst, som valt att viga hela sitt liv åt att förändra människans medvetande och utöka vår empatiska förmåga, var Mio.

                                             Foto Emelie Cajsdotter

Han valde att tillbringa de sista tio åren av sitt liv tillsammans med oss. Och denna tid ägnade han åt att förmedla fördjupade insikter kring träning och rehabilitering av både hästar och människor, enligt icke-hierarkiska principer. Hans tankar utgår från idén om att flockdjur till den allra största delen motiveras av driften till fredlig samexistens. Därför använder han inga tvingande eller trängande "hjälper". Genom mycket små rörelser i bäcken, ryggrad, axlar och andra perifera leder förmedlar ryttaren ett flöde av energi, som underlättar rörelseriktningen - både fysiskt, mentalt och känslomässigt. Men för att ett sådant samspel skall vara möjligt, måste man först undanröja alla eventuella hinder i kommunikationen mellan ryttare och häst. En stor del av arbetet ligger i att rannsaka sig själv, sina intentioner, sina egna rädslor och invanda mönster. Hästen och ryttaren utgör varandras speglar, där möjligheten att öka individens frihet och förmåga till självläkning står i fokus. Det handlar inte på något sätt om att få den andre att göra som man själv vill. Hela idén om - och behovet av - lydnad upphör, i och med den fördjupade insikten om att allting innerst inne är ett och samma.

                                             Foto Emelie Cajsdotter

 Mios tankar utgör basen i både den vardagliga hanteringen av djuren på gården, samt i den träning och och rehabilitering av djur som jag arbetar med. Dessa principer kräver ingen speciell utrustning, eller specifik inriktning. Det handlar mer om förmågan att ge sig hän och våga lita till att det finns någonting annat, under den omedelbara ytan. Något som är beständigt och villkorslöst. Ett tillstånd som är utan inre och yttre motstånd.

 

 



”Out beyond ideas of wrongdoing
and rightdoing, there is a field.
I will meet you there.


When the soul lies down in that grass,
the world is too full to talk about.


Ideas, language, even the phrase each other
doesn’t make any sense.”


Rumi

 


År 2018 startade den första utbildningen i Mio-terapi. Detta är en två-årig utbildning, förlagd till ett antal helgseminarier under sommarhalvåret. Kursupplägget planeras av hästarna själva. Fokus ligger på kommunikation, beröringsterapier av olika slag, samt hur man kan omsätta Mios principer i hantering, ridning och medvetandeutveckling. Kanske handlar det i grunden om ett förhållningssätt till livet självt.

För er som är intresserade av att ta reda på mer om den här utbildningen, klicka på kursplan.  

Här kan man ta del av ett mer detaljerat kursupplägg. 

Nästa kursstart planeras till år 2022, eventuellt 2023 beroende på fortsättningen på de kurser som pågår nu. Intresset har hittills varit betydligt större än väntat, vilket gör att alla som anmäler intresse tyvärr inte kan ges plats. Om man är intresserad av att delta, börjar man med att maila ett brev till ecajsdotter@yahoo.com (samma som vid anmälan till höfadder) där man skriver lite om sig själv och varför man är intresserad av just det här. Vi går sedan igenom alla ansökningar tillsammans med hästarna, senast ett halvår innan planerad kursstart. I slutänden är det hästarna som själva ansvarar för antagningarna. Det finns planer på att arrangera endagars-seminarier och liknande för de som eventuellt inte kommer med på utbildningen. Men vi har avvaktat med detta på grund av pandemin. Vi har också ett samarbete med Scenstudion i Gerlesborg, via Grebbestad folkhögskola. De driver en ettårig utbildning i scenkonst, där hästarna på Friskeröd också medverkar. 

Mer information om detta finns på scenstudiongerlesborg.se.


Under 2021 kommer vi att starta den första barngruppen i Mio-terapi. Mer information om detta kommer allt eftersom vi vet mer själva.

Det framgår av kursplanen, men vi vill också förtydliga att det här inte är en utbildning som leder mot något specifikt mål. För att kunna möta någon annan , på ett fullständigt jämlikt empatiskt plan, måste man också möta sig själv. Med hästarna och de andra djurens - och naturens hjälp - ges vi möjligheter utvidga upplevelsen av det egna jaget. Och vart den resan sedan leder oss, kan man omöjligen veta på förhand. Vi kommer att upprätta ett register för utexaminerade elever, som är intresserade av att
finnas med på ett sådant.

Detta register finns under Mio-flocken. Alla dessa individer arbetar på olika sätt och för vidare Mios tankegångar utifrån vitt skilda perspektiv. Och det är precis så som det skall vara. Minnesbärare, som Mio och Pyret, talar ofta om att historierna endast kan uppstå i delningsögonblicket. Och just därför är varje berättelse unik, oersättlig. Den enda i sitt slag.

 

 

 

För den som är intresserad av att fördjupa sig i Mios tankegångar och andra filosofiska obegripligheter , finns numera också Mio-podden. Ett pågående samtal där djur och natur står i fokus. Idén med podden kommer ur en längtan efter att utmana medvetandets gräns, utan ambition att hitta några färdiga svar.

 

 

 

Även om hästarna i mångt och mycket utgör själva kärnverksamheten, så pågår det också många andra projekt på Friskeröd. Bland annat nedtecknas kommunikationen med och mellan samtliga djur på gården i en samtalstråd. Denna utgör också grunden i de flesta av höfadderutskicken, samt även grundstrukturen i nästkommande bok (med planerad utgivning i januari 2021). ”Det sjunger i gräset" är en fristående fortsättning på böckerna "Zander och Tiden" och "Alla Kungens Hästar”.


Vår förhoppning är att kunna att fortsätta bedriva denna verksamhet, utifrån dessa principer, långt in i framtiden. Och som en av hästarna uttryckte det; skapa något kreativt vid sidan av den vanliga världen.        För destruktivitet kan inte bekämpas, det enda som händer är att man till slut dras med och blir ett offer för densamma. Men om man är tillräckligt envis, modig och passionerat dumdristig, då kan man till slut ta sig förbi den tänkta begränsningen och skapa någonting helt nytt

 

 


”Nothing in the world
is as soft and yielding as water.
Yet for dissolving the hard and inflexible,
nothing can surpass it.


The soft overcomes the hard;
the gentle overcomes the rigid.
Everyone knows this is true,
but few can put it into practice.


Ingenting i den här världen
är så mjukt och undfallande som vatten.
Men när det gäller att upplösa
det hårda och orubbliga,
överträffar det all förväntan.


Lätthet övervinner styrka;
ömhet besegrar hårdhet.
Alla vet att det är så,
men få kan omsätta det i handling.”


Lao Tzu, Tao te Ching, vers 78



 

Välkommen

Välkommen till www.emeliecajsdotternaturmedicin.n.nu.

Nyhetsbrev

Länkar

Designed by Ali Han
Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)